– Proxima estació: Fontana, ropas ut i metrovagnen. Dörrarna öppnas och jag kliver av tillsammans med hundar, cyklar, instrument, kostymer och rastaflätor. Tre rulltrappor krävs för att transportera den omaka folkmassan upp till marknivå. Doften av iberisk transpiration, söt rökelse och parfym, bildar i kombination med den fuktiga värmen en kryddstark blandning. Jag stegar ut på den mot havet lätt lutande gatan Gran de Gràcia och möter stadens bullrande kakofoni i hjärtat av Vila de Gràcia. Kvarteret har legat här sedan romartiden och genom århundradena sakta men säkert vuxit ihop med storebror i sydost: Barcelona. Jag tar av åt vänster och beger mig in i stadsdelens labyrint av smala gågator. Kvällen närmar sig. Restaurangerna, barerna och torgen börjar fyllas av människor. Trots den avgrundsdjupa ekonomiska kris som Spanien befunnit sig i under snart tio år, med över 20 procents arbetslöshet, överröstar skratten gråten i Gràcia. Att vi på pappret är i Spanien är föga uppenbart. På en husvägg läser jag: In – Inde – Independència! Var och varannan balkong är prydd med Senyeras och Esteladas. Olika varianter av flaggor för ett självständigt Katalonien. En lyktstolpe är beklädd med klistermärken föreställande en överkryssad tjur och tillhörande budskap i engelska versaler: CATALONIA IS NOT SPAIN! I det katalanska regionvalet 2015 röstade runt 70 procent av invånarna i Gràcia för partier som i olika former förespråkar självständighet från Spanien. Partiet som fick flest röster är något av ett politiskt unikum i en internationell kontext. Konservativ höger och radikal vänster förenade i alliansen Junts pel Sí. Tillsammans för Ja – till självständighet. Konflikten har många hundra år på nacken. Som en del av kung Fernandos Aragonien förenades Katalonien med drottning Isabels Kastilien när dessa katolska monarker ingick äktenskap i Valladolid år 1469. Att drottningens sida tjänade mest på företaget är ingen överdrift. Vad som idag kallas för spanska benämns med andra ord som kastilianska, vilket har sitt ursprung i Spaniens centrala områden. Under århundradena har hårda och blodiga försök gjorts för att införa kastilianskt språk och kultur i Spaniens nationella minoriteter: Galicien, Katalonien och Baskien. Det senaste exemplet är general Francisco Francos fascistregim, där alla språkliga och kulturella särarter lagfördes och bestraffades.
När jag nu tar höger mot det myllrande torget, Plaça del Sol, är det 40 år och 332 dagar sedan generalen gick bort. En stor del av befolkningen här i kvarteret levde när man fick smaka polisbatong om modersmålet yttrades på gatan. Jag slår mig ner på en av de många uteserveringarna och hör katalanskan flöda fritt i medelhavsluften. I torgets mitt spelar några barn fotboll. Ett av hörnen ockuperas av en ung kvinna som i skräddarsits röker en söt cigarett, medan den lediga handen vilar i en hundpäls. Hon sjunger med i Manu Chao-låten som hennes vän mittemot ackompanjerar med gitarr. Båda har en frisyr som är vanlig söder om franska gränsen. Kortklippt upptill, med en rastafläta någonstans i nackregionen.
– Moltes graciès, tackar jag när min välkylda Moritz serveras. Jag tar en klunk och lyfter blicken mot de hus i olika färg, stil och höjd som omger Plaça del Sol. Den säregna katalanska arkitekturen, med dess fantasieggande former, gör sig påmind. Inte minst i den smala grönfärgade byggnaden till höger om mig, som med sina suggestiva former skulle kunna vara ritad av Gaudí, eller hämtad ur en tavla av Dalí. Den förres obra mestra, Parc Güell, ligger också här i Gràcia, lite högre upp mot bergen. En promenad där, är som att resa rakt in i det undermedvetna. Från dess högt belägna position kan man se över hela staden.
När kvällen gör entré strömmar folk in från alla torgets hörn. Uteserveringarna är fullsatta och de som inte får plats sätter sig på backen. Det skriks, äts, sjungs, dricks, pratas, skrattas och diskuteras. En tant i blommig klänning bevittnar skådespelet från första balkong.
Jag tar mig fram till en grupp ungdomar som sitter på torget. Jag är intresserad av hur de ser på relationen mellan Katalonien och centralmakten i det minst sagt spända läget.
– Jag är för ett självständigt Katalonien. Men vad som är viktigt nu, är att de ska låta oss katalaner hålla en folkomröstning. Det är en demokratisk rättighet. Men staten låter oss inte göra det. Det är skandal. Titta på Storbritannien, som lät Skottland rösta om utträde, argumenterar Jaume, 23.
– Jag förstår inte vad spanjorerna har för problem med att vi är katalaner och vill bestämma över vår egen nation. Det är inte vi som vill pådyvla någon annan vårt språk och kultur, det är tvärtom, påpekar Carla, 25.
De båda ungdomarna är en del av den katalanska självständighetsrörelse som vuxit sig allt starkare under det senaste decenniet. För att bromsa den separatistiska utvecklingen försökte José Luis Zapateros socialistregering under mitten av 2000-talet förhandla fram en ny statut med utökat självbestämmande för Katalonien. Det konservativa partiet Partido Popular (PP), med rötter i Franco-regimen, tog dock avtalet till konstitutionsdomstolen där det ansågs vara oförenligt med grundlagen, utfärdad i samband med Spaniens transition till demokrati 1978. När sedan PP och Mariano Rajoy tog över regeringsmakten i december 2011 skärptes relationen ytterligare. Den dåvarande katalanske presidenten Artur Mas försökte under 2012 förhandla fram ett nytt skatteavtal likt det centralmakten har med Baskien. I korthet går det ut på att regionen själv ansvarar för den ekonomiska aktiviteten inom det egna territoriet, utan inblandning från staten. Efter att Rajoy-regeringen nekat förhandling, påbörjade Mas vad han kallade ”resan mot Ithaka”. En metafor från Odysséen där slutmålet Ithaka, symboliserar självständigheten. På den katalanska nationaldagen den 11:e september 2012, organiserades en demonstration för självständighet som lockade närmare två miljoner människor. Demonstrationen har upprepats varje nationaldag sedan dess med lika många deltagare. Att ha i åtanke är att Kataloniens totala befolkning ligger på 7,5 miljoner. Mas regionsregering organiserade dessutom en inofficiell folkomröstning i november 2014 där JA-sidan vann med 80 procent, även om valdeltagandet var lågt. Demonstrationer mot självständighetsivern har också förekommit i Katalonien, om än i betydligt mindre antal. Många förorter till Barcelona befolkas av invandrare från andra delar av Spanien, där många är kritiska till den katalanska regeringens vägval. Ett vanligt förekommande argument är att det finns en ”tyst majoritet” som är för ett fortsatt spanskt Katalonien. Ett parti som företräder den linjen är det relativt nybildade högerpartiet Ciutadans (C) som haft valframgångar, både nationellt och regionalt, under det senaste året. Partiets företrädare Albert Rivera, vars pappa är född i Barcelona och mamma i Málaga, säger i en intervju med 20 Minutos från förra året:
– Självständighet för Katalonien vore ett fiasko… Vad som fattas är ett gemensamt projekt för hela Spanien. Vissa politiker bidrar till att göra läget än mer spänt genom att anspela på separation och i vissa fall hat mot övriga Spanien… Detta medför en symbolisk strid mellan medborgare.
Klockan är runt halv elva när jag lämnar Plaça del Sol och vandrar vidare. På en husvägg sitter affischer kvar från det spanska valet som hölls i juni. Resultatet gav ett lika kaosartat parlamentariskt läge som valet i december 2015. Landet har nu varit utan regering i snart ett år. Om situationen inte löst sig innan den 31:e oktober utlyses nytt omval. Utsikterna är inte de bästa. Parlamentet har, med socialistpartiet (PSOE) inräknat, en vänstermajoritet. Problemet är att partierna till vänster om PSOE endast sätter sig i regering om en folkomröstning i Katalonien kan utlovas. Partiet sitter därför i en rävsax, då man inte kan acceptera ett sådant krav, samtidigt som man inte velat släppa fram Rajoys högerallians. Läget verkar dock ha öppnats upp något efter att Pedro Sánchez, vars perfekta tandrad ler mot mig på valaffischen, har avsatts som partiledare för PSOE. Det mesta pekar nu på att PSOE lägger ned sina röster och låter Rajoy regera ytterligare en mandatperiod. Vägen dit är dock lika snårig som Gràcias smala gator när jag beger mig hemåt i oktobernatten. Kanske håller en ny stat på att födas ur en annans stapplande dödsdans?
Pontus Olsson